Husets historia

Historien om vårt hus är till stor del historien om familjen Lindström som har ägt gården sedan 1842. Gårdens historia är dock mycket äldre än så. Det är ett av de äldsta hemmanen i byn, den förste kände ägaren är Nils Ersson som fanns här 1539-1554. Hans ättlingar ägde sedan gården i ytterligare fem generationer, fram till 1729. Från denna familj härstammar dagens fru på gården i rakt nedstigande led genom sin far.

Familjen Lindström kom till byn 1833. Makarna Pehr Persson och Sara Catharina Nilsdotter köpte granngården till oss, stamhemman no 13, 1831 och överlät den två år senare på sonen Johan Persson Lindström som flyttade till byn med sin hustru Anna Lovisa som kom från byn. Efter flytten föddes deras elva barn på gården varav ett barn var dödfött, sju dog som spädbarn, en son som fyrtioåring och så var det en dotter som levde till vuxen ålder och vår anfader Nils Petter som levde till han var nästan 90 år gammal.

Kontrakt från 1833 då Johan Persson Lindström övertog Frostkåge 13.

1845 lät Johan bygga upp det hus som ännu finns kvar på gården, en framkammarstuga i två våningar. Förmodligen inspirerades han av grannhuset på stamhemman no 14 (dvs vårt hus) eftersom husen har samma ovanliga planlösning och dessutom nästan exakt samma mått så när som på en halvmeter.

Huset som Johan Persson Lindström lät uppföra på Frostkåge 13 1840.

Hur kom då vår gård, stamhemman no 14 i släktens ägo? I släkten sägs det att det var år 1848 när sonen Nils Petter var 15 år som Johan (eller JP som han kallades) köpte granngården, stamhemman no 14, till honom. Enligt muntlig tradition var JP bortrest till en dotter och måg i Boden. Två män kom då för att köpa granngården som hade stått tom ett tag. JP:s hustru skyndade sig att ge sonen en sup och sedan 800 riksdaler i kontanter, sedan skickade hon iväg honom för att hinna köpa gården först. Eftersom kvinnor var omyndiga på den tiden kunde hon inte själv genomföra köpet. Då Nils Petter kom med kontanter fick han köpa gården istället för de två främlingarna. Enligt lagfartsboken blev dock gården Johans redan 1842, då Nils Petter bara var tre år gammal, så historien är nog tyvärr bara en skröna. Enligt lagfarten kom Johan över gården genom ett byte med Erik Jonsson och dennes hustru Margareta som istället fick en del av Frostkåge 12 som Johan tydligen var delägare i. För att få byta fick Johan även betala en skuld på 500 riksdaler åt Erik Jonsson till en Piteå-bo.

Lagfart på Frostkåge 14 från 1842.

Nils Petter (även kallad NP eller Nisse) gick i unga dar till sjöss och seglade bland annat till Sydamerika. Under en lång tid låg han på sjukhus i Rio de Janeiro och vid hemkomsten berättade han om hur vackra flickorna på sjukhuset där var. Bilden nedan tros vara av Nils Petter Lindström under hans tid som sjöman. Troligtvis är den tagen i Köpenhamn.

Nils Petter Lindström.

Nils Petter Lindström.

NP gifte sig med Maria Michaelsdotter och 1876 flyttade de in i vårt hus. För att få överta gården från NP:s föräldrar betalade de 4000 kronor. Paret fick tillsammans tre söner, Hugo, Bernhard och John, varav Bernhard dog tragiskt i en cykelolycka när han bara var 9 år gammal. När familjen flyttade in i huset var det antagligen fortfarande bara i ett plan och man lät ungefär vid samma tid bygga på övervåningen.

Vårt hus som det kan ha sett ut ursprungligen.

Vårt hus som det kan ha sett ut ursprungligen.

I slutet av 1800-talet kom NP och hans hustru att ta över den gästgiveriverksamhet och skjutsstation som fadern hade drivit tidigare i granngården. NP:s lillebror tog över föräldragården och föräldrarna flyttade in på undantag hos Nils Petter och Maria. Nisse hade tre hästar på skjutsstationen och var ofta ute och skjutsade folk, bland annat till Skellefteå och till Byske. En gång fick han besök av två hästhandlare som ville köpa hingsten av honom för ett bra pris. Hans sonhustru Fredrika som hörde männen tala om köpet skyndade sig då ut i stallet, satte grimman på hästen och fick ut honom i tid för att gömma honom för köparna.

Nils Petter och Maria Lindström.

Äldste sonen Hugo tog så småningom över föräldragården och gästgiveriverksamheten tillsammans med sin hustru Fredrika medan yngre sonen John köpte ett annat grannhemman och där fortsatte att driva skjutstationen. NP själv flyttade upp på undantag i husets övervåning. Det berättas att han satt där uppe på kammaren och predikade postillan genom öppet fönster. Vid måltiderna åt han bara av en gammal sked av tunt silver vilken fortfarande finns kvar i familjen.

Hugo, Fredrika och barnen samt en piga (antagligen Ingrid Maria Holmgren) fotografera framför vårt hus 1916.

Hugo som tog över gården var gift med Fredrika. Hon kom till Frostkåge när hon var åtta eller nio år gammal för att tjäna som piga. Eftersom hon otrivdes så hos familjen hon kommit till rymde hon efter bara några dagar och sprang hela vägen hem till Boåkern, Kusmark. Hon återkom dock snart till byn, denna gång som piga hos Johan Persson Lindström på Frostkåge 13. Senare gifte hon sig med hans sonson Hugo. Eftersom det var många gäster som kom och gick på gården fick Fredrika ofta servera kaffe. Kaffeattiraljerna förvarade hon i ett hörnskåp i köket och när det blev dags att bjuda dukade hon fram allt på en bricka. Vid ett tillfälle fick gästgiveriet besök av en luffare som ville ligga över. Han var så full med lus att Fredrika bäddade åt honom ute i sommarladugården. Som bädd fick han en gammal fårskinnsfäll och innan han lade sig fick han ta av sig alla kläder. På morgonen vaknade han fri från lus och fick tillbaka sina kläder renkokade. Fårskinnsfällen fick brännas. Fredrika kallades av alla för tant Fredrika. Hon var en rådig kvinna och en skicklig handarbeterska som både spann, stack, vävde och tvinnade. Familjen hade sju-åtta får som Fredrika klippte och gjorde garnhärvor av som hon bland annat gjorde fälltäcken av. 1929 fick hon ställa ut en ryamatta hon vävt på Hushållningssällskapets första utställning i Umeå och för den fick hon ett hedersdiplom. Mattan ärvdes sedan av yngsta dottern Ebba. 1919 lade Hugo och Fredrika ner gästgiveriet.

Hugo och Fredrika Lindström.

1938, efter att Hugo dött, tog parets yngste son Sven över gården. Ett år senare gifte han sig med Elsa från grannbyn Ostvik. Fredrika flyttade upp på övervåningen där hon bodde på undantag tills hon var 90 år. Hon hjälpte till på gården bland annat med att koka kvällsgröten medan Sven och Elsa gjorde lagården för kvällen. Hon satt vid spisen och rörde i gröten och rökte pipa stoppad med tobak av märket greven Gilbert Hamilton. För att spara på tändstickorna tände hon pipan med en bit tidningspapper. När hon var 91 år sade dr Wennerblom i Byske till henne att sluta röka vilket hon också gjorde. Året innan flyttade hon till äldsta dottern Dagny i grannbyn Östanbäck och där bodde hon tills hon var 95 år. Sista veckan av sitt liv spenderade hon på lasarettet i Skellefteå där hon dog 1968, en vecka efter sin 95:e födelsedag på en söndag.

Sven och Elsa Lindström 29 oktober 1939.

Sven och Elsa Lindström 29 oktober 1939.

Sven och Elsa fick tre söner tillsammans, Martin, Gösta och Harry och 1980 tog Harry, den yngste sonen, över gården tillsammans med sin hustru Anki. De har på gården uppfostrat två söner, Fredrik och David. 2012 tog Fredrik över gården tillsammans med sin hustru Pernilla och deras tre barn, Lova, Lukas och Linus, blev därmed sjunde generationen uppe i Lia.

Annonser

One response to “Husets historia

  1. Pingback: Till salu |

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s